End of the journey

Om en vecka sitter jag på ett plan hem till vardagen. Vad gör man med allt man upplevt här? Det är väl min främsta fråga. Jag åker tillbaka till landet lagom med ett helt nytt tänk som ingen annan har. Kan man bara börja om från noll igen och fortsätta leva på samma sätt som innan? Jag är övertygad om att jag kommer ramla ned i samma hål som jag nyss kommit upp ifrån, för folk omkring påverkar ens beteende. Ibland har jag saknat Sverige när jag känt mig obekväm eller vilsen. När kulturkrocken slår en i skallen och allt omkring dig skriker "Vi är inte som du". För det är jobbigt att ändra på sig, det är jobbigt att känna saker, att blotta sig och bli granskad. Det behöver man aldrig i Sverige. Vi är så försiktiga, rädda och framför allt självsäkra om att sättet vi lever på är det bästa. Det är lätt att komma till ett utvecklingsland och säga "I Sverige är det rent på gatorna och vi har en hög skatt som räddar alla ur fattogdom." Det är ett underbart land att leva i, sett ur mänskliga rättigheters perspektiv. När det kommer till den psykiska hälsan snackar vi om något helt annat. Vad bryr jag mig mest om? Lycka eller bekvämligheter? Innan mätte jag min lycka i hur mycket jag ägde, vad andra tänkte om mig eller i hur bra jag presterade i olika områden. Think again, säger jag bara.